Förra helgen samlades vi hela familjen för att fira min fina mamma som fyllde 80 år, mormor till fem barnbarn varav tre är våra. Inför detta har jag både hämtat och lämnat dottern med audhd med sambo och liten mops. 20 mil tur och retur för att hämta dem på onsdagen och samma tillbaka på måndagen.
Det är i stort sett kört för henne att åka tåg. Det är för många osäkra moment. Är det mycket folk? Låter de? Och så all packning… för hon kan ju inte veta innan vad hon kommer vilja ha på sig de olika dagarna. Brinner det så att tåget blir stående i flera timmar så att man missar anslutande tåg och därmed sista bussen till slutdestinationen? Det har såklart hänt henne. Två gånger. Blir tåget stående stilla mitt i skogen på obestämd tid mitt i natten? Det har också hänt henne. Då åkte vi och hämtade – det var ändå ”bara” fem mil kvar hem. Är det 30 grader varmt, inget vatten och ingen fungerande toalett och man blir stillastående mellan Lund och Malmö två timmar innan konsert i Köpenhamn? Ja, såklart att hon har.
Det här är osäkerhetsfaktorer som inte passar en autistisk person och var faktiskt, i backspegeln, en av de första signalerna på att hon hade särskilda behov. Hon och hennes farmor åkte tåg och var och tittade på NärCon när hon var i 10-årsåldern. På hemvägen blev det ett kaotiskt snöfall och de blev sittande med väldigt mycket folk på en station i Mjölby. Hennes panik-känslor stod inte i proportion till det inträffade. Men nu fattar vi ju varför hon fick sån panik.
Men, som sagt, förra helgen samlades vi ihop med min systers familj och våra föräldrar först hos oss på taco-mys på fredag-kvällen. På lördagen var vi och dukade fint i den hyrda hembygdsgården och hon hann och komma och dekorera borden med blomsterarrangemang som hon hade förberett. Vi var på plats allihop i festlokalen 20-30 minuter innan festen började. Det har aldrig hänt innan. Vi har blivit vana vid att få ringa och säga att vi kommer när vi kommer. Om vi ens kan komma allihop. Eller alls… När pandemin kom fick vi till och med en benämning på det som i stort sett hade blivit vårt sätt att leva – ”social isolering”. Men nu är det andra tider och som pricken över i, var hon dessutom med mig hemma hos mina föräldrar på själva födelsedagen ihop med goda vänner till dem. Allt har gått fantastiskt bra och vi har kunnat njuta av att vara tillsammans under flera fina dygn. Hon har blivit så fint bemött av alla och de har verkligen visat ett genuint intresse för både henne och hennes konst.
Och min älskade lilla mamma. Jag är så tacksam för att du alltid hade en öppen dörr när vi växte upp. Alla, oavsett vem man var, var välkomna och det är verkligen något jag har tagit med mig. Du har alltid lyssnat in, varit med i vår oro och försökt lägga pusslet tillsammans med oss. Vår kreativa och konstnärliga sida kommer från både dig och morfar. Omtanken om detaljerna i det vi omger oss med och såklart generositeten, nyfikenheten och lusten att lära. Och så alla dina historier berättade från ett sällsynt gott minne och med en fin berättarkonst. Ja må du leva många lyckliga år!
Lämna ett svar