Pupbunnies

Augusti 7, 2024

I våras blev jag kontaktad av en journalist på Smålands Dagblad som hade fastnat för mina inlägg kring min dotter och vår fina relation. När vår dotter med audhd var hemma hos oss i slutet av juli blev vi intervjuade av Louise Halvardsson, vilket resulterade i ett väldigt fint reportage, länk till PDF. Inför mötet tog jag fram en text som jag skrev 2, kanske 3 år tidigare och den kommer här: 

När man inte är som alla andra
Inte förmår eller får vara med
Ställer sig, eller blir, utanför för att man inte förstår spelreglerna
Drunknar i intryck och ljud
Ber om professionell hjälp, men inte får på flera år
Hamnar i ett utanförskap där vilsna själar hamnar av olika anledningar

När man tröttnar på det destruktiva livet och gör upp med demoner och till slut bygger en egen värld med saker man själv tycker om och förstår
Men hamnar i tvång för att byggstenarna i ens egen värld är ritualer som ger trygghet i en för övrigt obegriplig värld och så har man på samma gång skapat både sitt eget universum men också sitt eget fängelse.

När känslan av att inte passa in någonstans gör att man slutar försöka anpassa sig och istället börjar lyssna inåt och gör det man själv tycker om. Och helt plötsligt sticker man ut väldigt mycket i den lilla staden och man måste ge sig ut på nätterna för i skydd av mörkret slipper man blickarna, kommentarerna, pekandet, fotandet, förföljandet, alla andra som dömer trots att man försöker le genom tårarna för man har ett hjärta av guld.
Och man måste ut för att inte drunkna i gamla trauman och ångest, depression och sömnlöshet fast man är så in i döden trött. Man måste ut och trötta ut kroppen så att man får sova även om man inte kommer i säng förrän framåt småtimmarna.

såhär känns det när min autism och min adhd bråkar med varandra 

Och så någonstans de där kristallerna som man har lärt sig allt om fast inget i skolan fastnade i huvudet och man kände sig dum fast man inte är det. Alls. Bara annorlunda. Stenarna ger trygghet och mod och lugn och energi och andra saker man behöver och så är de fina och helt plötsligt har man gjort en hel smyckekollektion. För skapandet, originaliteten och kreativiteten är den enda konstanten i tillvaron oavsett om det är inredning, kläder, naglar, make up, målningar eller smycken. Och man kan varenda text i alla låtar och musiken finns med överallt och hela tiden.

Och så den där underbara hunden, som vi alla älskar, utan vilken hon förmodligen inte hade orkat leva. 

Och så står man där som förälder och är totalt maktlös över det fantastiska barnet som mår så dåligt. Men man kan inte annat än att följa med i hennes känslomässiga berg- och dalbana som bjuder på de höga, lyckliga, glittrande topparna och de djupa, mörka, skrämmande dalarna där ensamheten, tomheten och paniken sliter henne i stycken och tårarna aldrig sinar. Och det avspeglas också i den ofta kaotiska röran som följer hennes ibland maniska framfart men där smyckena, kristallerna och kläderna också ibland blir minutiöst organiserade i det ofta ommöblerade rummet. 

Och man kämpar med sömnlösa nätter för att barnet måste ut och gå bort sin ångest och att plocka undan ett nästan ständigt närvarande kaos och fixa specialkost och se till att ha påfyllning om favoritgrejerna tar slut för att det inte ska bli total panik, men man gör det för hur skulle det annars gå för det lilla livet. Det enda man kan göra är att finnas där med sin villkorslösa kärlek och stötta och skydda och pusha och lyssna och älska.
Och man vill bara hålla om men det går inte för någon idiot förstörde det fina med fysisk närhet 

Och man ber att världen skulle vara en bättre plats där alla får vara den de är och den de vill vara och får mötas med nyfikenhet, respekt och kärlek.

Kram Pupbunnies och Åsa