24 maj, 2024
I onsdags var jag på Nimis med mina elever. Minnen från förr väcktes. Sommaren för tio år sedan var vi där med familjen och just Nimis var kanske bland det mest lyckade den semestern. En underbar utflykt medvåra tre klätterglada barn. Men det var också då det började bli synligthur svårt det var med miljöombyten för vår äldsta dotter, som vi förståtta år senare fick veta att hon har både autism och adhd. Det är inte så lätt när man inte vet vad man har att jobba med… men vi märkte ju mer och mer hur svåra vissa saker var för henne och hur hon mer och mer blev styrd av sina rutiner. Rutiner och ritualer som med tiden kom att ta allt mer tid, till slut upp mot fem timmar innan hon kunde lämna huset… och då blir det verkligen inte så enkelt att vara ute och resa.
Som den gången vi åkte till Turkiet, kom fram sent på kvällen och transfern dessutom tog två timmar 🙈 Vårt hotell var det sista och vi var framme vid två på natten. Hungriga, eftersom vi inte hade ätit på planet och inte räknat med så lång transfer… som tur var hade vi packat pannkakor som vi kunde äta när vi kom fram. Det fanns AC på rummet, men det ingick inte och gick inte att ordna mitt i natten. Och till råga på allt, vilket vi inte ens hade tänkt på, så håller vi på att ramla ur sängen när det första böneutropet från den närliggande minareten kom efter vi alla precis hade kommit till ro och somnat… Det blev totalt kaos för henne att inte ha en enda trygg punkt eller rutin. Det hjälpte inte att hon hade varit med och vi omsorgsfullt tillsammans hade valt vart vi skulle bo. Bilder och verklighet stämmer sällan helt överens, men det blev ändå en fin semester till slut. Hon hittade ett krypin i närheten av poolen och det blev hennes fristad.
Eller när hon och jag åkte till London. När vi kom in till centrum från flygplatsen så hittade jag vart vi kunde åka med tunnelbanan. ”Men mamma, jag kan inte gå på där med allt folk” och med diagnoserna i hand sex år senare så förstod jag ju varför. Efter 3 km promenad i ett augustivarmt London kom vi fram till vårt omsorgsfullt valda hotellrum som var fint och fräscht – men max 6 kvadratmeter stort och dessutom med glasvägg in till toaletten, då brast det totalt. På bilderna hade det sett mycket större ut… klaustrofobi-känsla de luxe.. Jag tror hon skrek och grät en timma och jag satt utanför i kanske tre timmar och väntade tills hon till slut hade duschat och sminkat om sig och vi kunde gå ut i den vackra kvällen och börja se oss om. När chocken/vilsenheten väl lade sig så hade vi en helt underbar långhelg med minst 30.000 steg/dag eftersom hon inte klarade av att åka kollektivt.
Hon har det fortfarande ganska kämpigt att åka kollektivt. Men hon åker väldigt gärna, (väldigt) fort och elegant på sin long-/danceboard! Dagens bild är såklart inspirerad av henne, min grymma, underbara tjej som har fått kämpa sååå för att förstå både sig själv och sin omgivning❤️ vad jag önskar att man ska bli bättre på att förstå och se de tysta tjejerna som maskar sönder sig i sin strävan efter att passa in. Att resan inte skulle vara så lång till att få sin diagnos och därmed redskap för att kunna förstå och acceptera sig själv ❤️
Ibland är den längsta resan den man gör med sig själv
Kram
Åsa och Pupbunnies ❤️
Lämna ett svar